Ibland är inte livet rättvist och många gånger kan jag tänka vilken tur att jag föddes i Sverige av alla länder. Vi kan säga att det blivit sämre men faktum är att vi har det riktigt bra om man jämför med många andra länder där krig, fattigdom och svält är en stor del av vardagen. Men även i Sverige kan jag påminnas om hur orättvist livet kan vara och varje gång jag åker till barnsjukhuset i Lund för att göra en föreställning kommer den här känslan över mig. Jag försöker varje år göra minst en föreställning på barnsjukhuset i Lund för barnen som är sjuka och deras föräldrar och under förra veckan var det dags igen. Det är jobbigt att se droppställningar och barn som inte skiner som andra barn i samma ålder. Men varje leende och skratt barnen och föräldrarna ger tillbaka gör föreställningen så mycket mer värdefull än alla andra föreställningar jag gör. Dessa föreställningar är utan tvekan de viktigaste jag gör och det känns bra ända in i själen när barn och föräldrar skrattar tillsammans. För en kort stund kan de glömma allt elände.
Förra veckans föreställning var som alla andra men efteråt stannade en kille med droppställning på 5 år tillsammans med sina föräldrar kvar när alla andra hade lämnat. Vi pratade en bra stund, han visade sina leksaker och han berättade att han gillade trolleri. Jag gav honom lite tips om var han kunde hitta mer trolleri och jag sa att nästa gång vi ses måste det bli utanför sjukhusets väggar. Jag fick en kram. En lång och hård kram och där och då säger han de magiska orden “jag älskar dig”. Hela min värld stannar, jag kämpar mot tårarna som redan syns i ögonvrån hos hans mamma och svara “jag älskar dig också”. Dom lämnar och jag står kvar, det känns tomt men bra på samma gång. Kramen och orden fick mig nästan på fall och jag önskar att jag kunde göra mer, säga några magiska ord och vips så blir alla sjuka barn bra igen. Men det går inte och det smärtar mig, dessa barn och föräldrar lever en fruktansvärd och många gånger oviss vardag. Jag vill kunna säga att allt kommer bli bra och ordna sig men det kan eller vågar jag inte. Men jag kan fortsätta göra de här föreställningarna och det tänker jag göra så länge jag kan och har möjlighet.
Var rädda om er och ta hand om varandra.